
GINO GARRIBBA | Barletta a modo mio
Quenn’ a Madonn’ v’nav da for’ (1975)
Con il dialetto, storia e tradizioni si riaffacciano alla memoria. Questa poesia ricorda quando ai andava ad accogliere l’immagine della Madonna che ogni anno veniva, in processione, dal Santuario in città per l’adorazione del mese di maggio. Una piccola cerimonia che si svolgeva nel breve spazio di un primo mattino.
Ma la poesia vuole mettere in particolare evidenza il mutato rapporto tra religiosità e benessere.
M’née… jalz’t’, memm’.. cù..
ca mengh’ a mess’ ng’ truam’ chiù!
S’à i quett’ e ng’ vol’ chiù d’ n’oor’
ch’ scì a p’gghiè a Madonn’ ca stè foor’!..
Mamm’, spicc’t’... jiss’ da jind’ o liitt’
lev’t’ a fecc’ e mitt’t i calziitt’!
Abbesc’ coma Roos’ sté a sp’tté
e jè nu buun’ picch’ ca ng’ sté a chiamè!
Ah, cheda pov’redd’ stè n’guajat’
c’u mareit’ a spess’ e a figghia struppiat’!
..e ch’ fé sapè a Madonn’ a d’v’zion’,
vol’ scì scalz’ rat’ a br’g’ssion’!
Quanta ggent’ a chedd’oor’ s’err’ alzat’
e a Madonn’ a grezz’ avav’ c’rcat’!
A chid’ tiimb’ chiein’ d’ lagnenz’
s’ cambav’ solament’ d’ sp’renz’...
eppour’, quenn’ nan t’nemm’ niint’,
ng’ s’ndemm’ chiù ameic’ e chiù cuntint’!
Nu muteiv’ jerr’ cudd, ch’ fé fest’...
ch’ fert’ u v’stment’ oppour’ a vest’,
ch’ fert’ a cam’nat’...e scenn’ scenn’,
ch’ manè l’ucch’ mbitt’ a na m’nenn’!
0 castiidd’, a trambej, nenz’ a funtan’,
gè stav’ chiein’ chiein’ d’ cristian’...
Soop’ e trajein’ e vengh’, e sciarebbè,
s’ str’ngev’n’...s’ jalzev’n’ ch’ putè v’dè!
E quanta rrabb’ s’ v’nnav’ tenn’:
i taradduzz’, u grattamarienn’,
a cupat’(1), a far’(2), i pallungein’,
i cavedd’ d’ scamarz’, i gazzos’ c’a pallein’!
E mezz’ a tutt’ cheda fest’,
paghiiv’ ch’ dù solt’, e aviv’ u rest’!
E stab’l’miint’ e po’ nenz’ a trambej,
stev’n’ st’nnout’ nderr’ i battarej,
e accom’ a preima batt’ s’ s’ndav’,
ecch’ c’a Madonn’ gè spuntav’...
chiaan’ d’ niidd’, braccial’ e lacc’ttein’
sop’ e musc’k d’ quett’ portantein’!
U chiess’, a gr’c’lenz’(3) e u mutt’ mutt’(4),
f’nav’ tenn’ stess’ e ognoun’ stav’ ciutt’!
E dall’embiit’ ch’avev’n’ asp’ttat’,
mò t’i v’diiv’ tutt’ ng’nucchiat’!
A Madonn’ da soop’ o baldacchein’
c’a feccia negr’ e u Criatour’ n’zein’,
a v’dé tutt’ sta ggent’ ca pr’gav’,
faciav’ a grezz’ a c’ sa m’r’taav’!
E stu fett’ jerr’ sufficient’
ch’ scir’c’ a r’trè tutt’ cuntent’!
Mò penz’ ca sà picch’ i cittadein’
ca s’ jalz’n’ e quett’ d’a matein’
pr’cè n’scioun’ vat’ stu muteiv’
d’ scì a sp’ttè a Madonn’ quenn’ arreiv’!
Infatt’ sta Madonna venerat’
mò s’è s’ndout’ sol’ e abbandonat’
senza chiù joor’, niidd’ e cat’nell’,
senza chiù benn’, fuuch’ e v’r’g’nell’,
senza d’voot’ scalz’ e scap’ddat’
jind’ o coor’ sou avrè p’nzat’,
com’ cert’ avrì p’nzat’ ognoun’,
- “S’ vat’ ca nan serv’ chiù a n’scioun’!”
E mò pour’ a Madonn’ s’è modernizzat’:
van’ da for’ assol’, d’ cars’ e giè motorizzat’!
1 torrone
2 frutta secca
3 mormorìo
4 parlottare